Kontakt: a.k.westin[at]gmail.com / pohagstrom[at]gmail.com (www.pohagstrom.org)
BAKGRUND
Konstnärerna A. K. Westin och Po Hagström har båda undersökt hur hjälterollen fungerar, inte fungerar och hur man kan använda (eller låta bli att använda) den. I projektet Alla hjältar samarbetar de för första gången och gör det då genom att uppmana andra människor att berätta sina hjältehistorier.
Projektet inleddes på Alma löv 2008 där besökarna uppmanades skriva och rita om sina hjätehistorier i vår enkät. 233 besökare bidrog med sina berättelser. Dessa berättelser sammanställs just nu till en enda berättelse.
Alla hjältar på Alma löv 2008
TIDIGARE PROJEKT OM HJÄLTEROLLEN
Identifying with Male Comic Book Heroes
A. K. Westin
Som engagerad serieläsare är det svårt att ignorera omständigheten att majoriteten av seriehjältarna är män. Och vad värre är: de kvinnliga hjältarna är oftast bara avläggare eller sidekicks till de manliga originalen. Kvinnornas sparsamma dräkter, högklackade skor och smala armar har alltid gjort dem mindre övertygande som hjältesubjekt. Iallafall i äventyr vars dramatiska höjdpunkter utgörs av slagsmål med superskurkar.
Jag beklagar mig ibland över att de kvinnliga superhjältarna har stereotypa kroppar. Det har de manliga hjältarna också, men de är iallafall skapta för att se starka ut. Kvinnornas kroppar är tecknade för att matcha målgruppens idealobjekt. Målgruppen är amerikanska tonårspojkar. Oj, som svensk kvinnlig medelålders akademiker faller jag visst utanför. Varför läser jag ändå dessa serier?
Nå, saker förändras ju ibland till det bättre, och det gör även de kvinnliga hjältarna. Också tonårspojkar växer upp och kräver ett mer nyanserat material för att fortsätta läsa. Men majoriteten av de intressantaste hjältarna är fortfarande män. Och jag fortsätter att identifiera mig med de stora grabbarna. Jag upplever det inte som något större problem. Det kanske de gör, jag vet inte.
Identifying with Male Comic Book Heroes: Tarzan / Identifying with Male Comic Book Heroes: Sin City Marv
SATURNUSMANNEN
Po Hagström
När jag var liten visste jag precis vad jag skulle bli när jag blev stor: Superhjälte i New York. Men eftersom jag växte upp i en liten by i Jämtland möttes mina framtidsplaner med misstro. Min pappa försökte oroligt reda ut begrepp som “hjälte” och “yrke” men inga andra alternativ var lika spännande. En äldre kusin bestämde sig då för att hjälpa till och snidade en hjältepistol åt mig. Den hade vingar, en bygel för handen och en teckning av Saturnus på kolven. Hans mamma gjorde en dräkt av röda badbyxor över blå långkalsonger, slängkappa och en blå tröja med Saturnus broderad på bröstet med kedjestygn. Den nya uniformen övertygade inte min bygd, men jag förstod att jag skulle mötas med mer förståelse i New York.
2002 var jag i New York för första gången och kände mig manad att testa min barndoms dröm. Jag gjorde en dräkt och började testa hjälterollen på Manhattan. Äventyret tog snart slut på taket till en federal byggnad. Jag hade blivit tipsad om en vacker vattentank där och åkte dit med dräkten gömd i väskan. Först fastnade jag i metalldetektorn i entrén men efter visst trassel kom jag in och smög sedan länge fel i de kameraövervakade korridorerna. Sedan hittade jag luckan till taket. Jag bytte om, stoppade in muskler i byxor och tröja, och gick ut.
”Lyft pistolen nu” uppmanade fotografen, men jag kunde inte. Vi var ett stenkast från Ground Zero ett år efter attacken mot Wold Trade Center och ännu högre federala byggnader omgav oss. Medan fotografen fick mig klättra och posera tänkte jag bara på vad jag skulle säga till de FBI-agenter som skulle komma och arrestera oss. Och hur skulle pappa förklara för grannarna i Jämtland varför jag satt i ett amerikanskt fängelse? När fotografen äntligen var klar skyndade jag mig ut och visste att jag aldrig skulle använda dräkten igen.
